The effect of the effectless

Har ni saknat...? Ni har saknat! FYLLEINLÄGG á la Cor.


Hej bloggen. Dags för en bikt. Oh ja, prälle skulle bli stolt.. Eller? Nej. Hmm. Äsch. Från början.
Hej bloggen. Vår ost är slut. Jag är hemskt ledsen om jag åt upp det sista i nån form av fyllefrosseri (MEN IDA HETSADE) Men allt som är gratis, eller redan betalt, är gott och kommer aldrig igen. Vi borde köpa en äcklig ost. Och sluta gå på billiga fester. Med generösa kompisar. Fuck it. släng mig till saudiarabien där alkohol är dyrare än heroin (av förklariga själa) så ska vi se att det löser sig.


Ett stort problem med att dricka alkohol är att man äter som en häst när man kommer hem. därför borde man sova borta oftare. sjukt bra grej. vi behöver inte äns liggas. bara bjud hem mig så jag slipper äta ost. För jag ger mig tydligen inte förän alla kanter är borta slut och finito. Jag tuggar på en nu.

Mår faktiskt lite illa. kanske borde byta rum. ååå. typiskt.

Åhåjaja. Här var det livat i holken.

Tänkte att just det där uttrycket holken passade så bra just nu, i påsktider. Påsken är ju en sån där högtid som kännetecknas av mycket fåglar, både döda, levande och ofödda, eventuellt någon återuppstådd också. Annat som frodas under påsken, förutom det där hemska underhudsfettet på din mage, är släktkalasen.

Plötsligt töms staden på folk. Dessa har istället flytt till alla dess platser och kalasar härligheter som lamm, kaviar och annat inälvsgross. Och det typiska med dessa kalas är att de firas med släkten.

Och släkten är förståss ett gäng tjocka personer i varierande ålder och med roliga dialekter som dricker sprit och bjuder på godis, särskilt farbror Arne, om han får titta lite under kjolen. Nej fy, det var inte alls den här vändningen jag ville att mitt lilla blogginlägg skulle ta.

Nej kontentan av holken är att folk flyr sin kos för att gosa med släktingar och få påskgodis och tänka på sin lyckliga barndom och jag tycker det är fint.

Jag har också varit på släktkalas. Hos mamma och pappa. Igår. 5 timmar. Det var jag, mamma och pappa. Och en mamma mia-film.

Och nej, jag är inte bitter. Och jag tycker barnen i bullerbyn verkar ha ett skittråkigt liv.

En blogg utan inlägg är som en... tja, något tomt och innehållslöst. Och jag ber om ursäkt för det.


Föregående vecka har bjudit på ypperliga tillfällen till fylleblogg, ångestblogg och vanligt dravel, men jag har helt enkelt inte haft en ledig sekund. Sovit i snitt 4-5 timmar per natt, drukit ca ett niagarafall, dansat, hoppat, jobbat, slagigts mot demoner. Och så var det något om en präst också. Nämde jag ångesten?

I alla fall. Tar vi nya tag ny? Blir bra och sansade människor med jobb och hobbys och lite lagom runda under fötterna. Och inte sådär skrigik och gapig. Och framför allt egenkär. Varför blir man så kär i sig själv när man är på lyset?

"Hej! Här är jag. Titta på mig."

Åhåhåhåhåhåhåhåhåhå.


Nej. Sansad och fin. Nya tag. Ny människa. Så. Punkt.

(andas in - andas ut)

Okej. Känns bra. Känns fint. Känns... Nej. Det går inte. Vem försöker jag lura? Jag är i mitten av en fyradagarskalasfas. Och det blir nog inte bättre än såhär förän eventuellt torsdag. Eller i nästa liv.

Och ja, jag kanske skolkar från jobbet på grund av det här, och inte på grund av magknip, som jag just ringde och sa.






Å andra sidan kanske jag borde gå till jobbet och få lite andra tankar i huvudet. Lite vända papper och andra människors ångest. Ja, så gör vi.

Godmorgon världen. Lösgodis till frukost, vackert väder (nåja, det VAR vackert när jag vaknade, utvilad, klockan 8), tre avsnitt av scrubs, hammrandet av råttfötter som försöker gräva sig ur buren och fortfarande två och en halv timmar kvar tills jag måste gå till jobbet, där vi typ ska åka till en lekplats och eventuellt äta lite pommes frittes. Pretty good i think.

Men det allra bästa?
Enligt facebook och "Vilken scrubs-karaktär är du"-test så är jag Dr. Cox. Hell yeah!



Yes, yes its a beauuuuuteful day, me love.

Vi har fått råttor. Hujedamej.

Två råttor. Oden och Balle eller nått sånt. Söta små djur. Och snart har vi fler för Ida sitter som klistrad framför buren. Jag är helt säker på att hon vill liggas.

Vad är grejen med lasange?

Lasange är en fruktansvärt hypad maträtt, framförallt tack varen en fet och orange liten katt. lasange består av pastaplattor varvat med antingen köttfärssås eller något vegetariskt tjosan. När man talar om för folk att man ska laga lasange blir de flesta imponerade och lite småhungriga. Lasange anses nämligen som något lite mer komplicerat att göra än snabbmackaroner. Därav imponerade reaktioner. Småhungriga eftersom den är hypad.

MEN är lasange egentligen så himla gott? Va?! Face it. Det är p a s t a och s å s. Och alldeles för ofta är det alldeles för mycket pasta. Undantagsfall för mycket sås. Att få någon balans på kalaset verkar vara ytterst svårt. Tyvärr. För teorin säger att det finns potentional. Praktiken säger dock att få har lyckats med fanskapet.

Egentligen är det ju bara toppen på pastaberget som är något att ha. Ni vet, den där osttäckta lilla plattan övers där det även ryms lite sås, antingen av tomat- eller vit karaktär. Egentligen vill man ju bara åt just den. Men om man roffar åt sig hela osttäcket blir det lätt lite dålig stämning, och för att göra mamma glad äter man vackert upp hela biten. Och blir väldigt mätt. Men lite missnöjd.

För man vill ha mer. Mer ost och mer pastaplatta med sås. Men... är det inte så att pasta är gjort av mjöl? Och vad mer är gjort av mjöl? Jo, b r ö d. Och om man ändå bara vill ha toppen kan man lika gärna bre en macka. Och tjäna 45 minuter. Och bli lite mer nöjd.




 
P.s. Denna slutsats gäller även för andra hypade maträtter, så som pizza, paj och sallad (jo, för det ända man vill åt där är ju kurtongerna och osten, VISST?!) d.s.