The effect of the effectless

Hurvida barn är härliga sakar eller inte råder det väldigt delade meningar om. Oh yes. Personligen tycker jag att barn kan vara det roligaste, gulligaste, livmoderväckande, överraskande och illaluktande som finns. Men framför allt är det ärliga. Och de skjuter för att döda. Typ.

Bara den senaste veckan har jag mött min beskärda del av uppriktighet så jag klarar mig året ut.

Det förjade i lördags. På gottsundabadet. Det är jag och en av mina pojkar. Vi badar och har rätt skoj. Ensamma. Men plötsligt från ingenstans dyker hon upp. Jasmine. Stor, bastant, runt tolv. Hon ger sig genast in i leken, och hon är inte blyg. Hoppar och slänger sig och vill rida på min rygg, vilket INTE är okej. Så stannar hon upp lite, tittar på mig. Lägger huvet på sne. Rynkar pannan.
- Har du en bebis i magen?

Det andra var i tisdags. Fick sms från en tjej som jag jobbat med tidigare. Hon är 16 men på den mentala nivån som hos en 10-12åring (tänkte skriva 14 men det vore fan taskigt. Mot henne.) Vi skriver lite, typ "hej, hur mår du? Hur går det med killarna?". Jodå, hon har en pokjvän, observera en, och hon frågar mig om jag har någon. För att göra det hela lite mer spännande skriver jag "jodå, flera stycken"  och hon svarar "HAHA men jag har FLER".

Så hittills har jag fått veta att jag är tjock och det är typ otroligt att jag skulle kunna få killar.
Dödsstöten kom idag. Jag och en pojke sitter och fyller i viktiga saker i en almenacka. Han vill fylla i min födelsedag och jag säger att han får gissa hur gammal jag blir.
- 50?
- Haha, nej, fel.
- 60?

Fet, gammal, och förmodligen ensam hela mitt liv. God natt.