Attackerad av en trasselsudd
Idag skulle jag kunna berätta om igår om jag ville. Jag skulle kunna berätta om min fruktansvärt spännande dag inom husets fyra väggar, det otroligt underhållande scrubsavsnitt som jag somnade till eller kanske min sing star-/ chipspropparkväll i goda vänners lag. Men det ska jag inte.
Idag ska jag bara berätta om 7 minuter av gårdagen. Men OJ vilka sju minuter.
Jag var sent ute som vanligt, men kände mig lugn eftersom bussarna går var 10:e minut. Knatar ut till bussen 19.37 för att ta 19.39-bussen. Trodde jag. Men nej, efter halv åtta går bussarna var 30:e minut. Tack för den. Kommer på att en annan buss går i närheten 19.44 så jag skyndar mig ner för backen, mot bussållsplatsen! Ser bussen uppenbara sig vid horisonten, ökar tackten, passerar man med liten svart jävla hund, vänder mig om och ser bussen komma närmre och närmre, chansen att jag hinner fram till hållplatsen minskar. Så jag springer. Och hundjävelen springer efter, lös såklart, skällande som en tok, hoppande och med blottade tänder. Trodde min sista stund var kommen. Mitt liv paserar i revy, en dammigt testamente uppenbarar sig och jag funderar på om jag hinner skrika att jag vill att de spelar Lou Reeds Prefect Day på min begravning. Så öppnas glasdörrarna, jag slänger mig in, trycker mitt ganska skamfilade busskort på knappen, vänder mig mot busschaufören och skirker kör och lungnar inte ner mig förän bussens välbekanta vibrerande brum hörs under mina fötter. Jag överlevde, men hunden, han ska sjutas.
Idag ska jag bara berätta om 7 minuter av gårdagen. Men OJ vilka sju minuter.
Jag var sent ute som vanligt, men kände mig lugn eftersom bussarna går var 10:e minut. Knatar ut till bussen 19.37 för att ta 19.39-bussen. Trodde jag. Men nej, efter halv åtta går bussarna var 30:e minut. Tack för den. Kommer på att en annan buss går i närheten 19.44 så jag skyndar mig ner för backen, mot bussållsplatsen! Ser bussen uppenbara sig vid horisonten, ökar tackten, passerar man med liten svart jävla hund, vänder mig om och ser bussen komma närmre och närmre, chansen att jag hinner fram till hållplatsen minskar. Så jag springer. Och hundjävelen springer efter, lös såklart, skällande som en tok, hoppande och med blottade tänder. Trodde min sista stund var kommen. Mitt liv paserar i revy, en dammigt testamente uppenbarar sig och jag funderar på om jag hinner skrika att jag vill att de spelar Lou Reeds Prefect Day på min begravning. Så öppnas glasdörrarna, jag slänger mig in, trycker mitt ganska skamfilade busskort på knappen, vänder mig mot busschaufören och skirker kör och lungnar inte ner mig förän bussens välbekanta vibrerande brum hörs under mina fötter. Jag överlevde, men hunden, han ska sjutas.
Kommentarer
Trackback