The effect of the effectless

Ibland kanske det verkar som att jag skiter i bloggen. Skiter i alla mina läsare som lääängtar efter att få höra min ljuva stämma(läsa mina vackra ord). Så är det ju såklart inte. Inte heller har jag bloggtorka. De fakto har jag massa spännande saker att blogga om; händelser, personer, tankar, drömmar, jada, jada. Sånt där som jag vet är så ofantligt kul att läsa om. Åh ni skulle ba typ liksom dö.

Problemet är att jag inte vet vem som läser min blogg. Har ingen koll på vem som kikar in här ibland för att ta del av mig. Problemet ligger helt enkelt i att eftersom jag inte vet vilka som läser så vet jag inte vad jag kan skriva. Eventuella personen som inte läser min blogg kan ju också mycket väl göra det senare. Problemet skulle liksom kunna sammanfattas i dålig stämning. Jag är sjukt rädd för dålig stämning. Och tyvärr verkar dålig stämning förfölja mig, skulle helst slippa släppa in det i min bloggsfär också.

Så därför har jag funderat på att skapa en varsin blogg åt alla mina läsare. Den skulle va hemlig och jag skulle kunna veta exakt vad jag skulle kunna skriva vart så att vi slapp den där dåliga stämningen. Men så slog ett ord mig.
Sms. Eller snarare, först dök sms upp, sen telefon, msn, facebooktrådar, flaskpost och real life upp. Och då blev det lite, lite dålig stämning bland mina hjärnceller.