The effect of the effectless

Att ha mål och ambitioner med sitt liv är viktigt. Man kan ha både långsiktiga mål, som att vinna OS, eller kortsiktiga mål, som att diska innan torsdag. Att ha mål är viktigt för den personliga utvecklingen.

Jag har ett mål. Så fort jag kan kämpar jag för att uppnå det här målet. Det kräver både tid och djup koncentration, men jag är på god väg. När jag inte direkt jobbar för att nå målet så finns det alltid i bakhuvudet, och håller mig motiverad till att förtsätta trampa på med livet. Det finns alltid där.

Jag tycker att alla ni där ute också ska sätta upp ett mål, en sak att kämpa för. Något roligt. Det får inte innebära ångest, alltså är att gå ner i vikt eller tjäna pengar så jag åtmintånde har råd med hyran  inte giltiga mål. Målet måste vara något roligt och får helst inte ha någon tidspress. När ni är klara med målet ska ni vara stolta som en pottränad tvååring, annars var det ett dåligt mål. Kom igen, ut och gör mål! som Lagerbäck skulle ha sagt.

Mitt mål? Jag håller på att lära mig att cykla utan att hålla i mig!
Det här målet är relativt kortsiktigt och jag har kommit ganska långt, fast de skrattar åt mig här på gatan när jag, glad som ett barn vinglar förbi med handen fyra centimeter över styret.

Eller tre års slit för ingenting. Idag, inatt, just nyss, blev jag klar med inlämningsuupgiften. Eller klar och klar. Den skulle ju absolut lämnas in den 6 oktober så jag hade inte mycket till val. Med en halvtimma till godo satte jag mig för att redigera fotnötter och referenslista, samt läsa igenom vad jag skrivit så att det inte stod något i stil med JAG TROOOOR INTE PÅ VÄXTHUSEFEKTEN OCH JAG SKIIIITER I BARNEN I AFRIKA (regnregnregn) - vilket hade varit mycket troligt.
Tro fan att det tog MER än den där halvtimman. Typ 3 minuter i idag panikloggar jag in på hotmail för att skicka iväg det jag hade (inkusive halv referenslista). Då hänger sig datorn och står helt stilla i 5 minuter.

Då blundade jag, låtsades att klockan var två i eftermiddags, att jag precis var klar, att en god vän läst igenen min välarbetade uppsats, nickat gillande, hummat lite, gett mig en klapp på axeln som uppmuntran för mitt hårda slit och sagt - det finns inget mer du kan göra, det här är GULD.

Sen skickade jag iväg den. Trots att det inte spelade någon roll. Trots att det var försent och jag lika gärna hade kunnat göra det ordentligt. Kunde åtminstånde kommit med en klämmig slutsats. Känns som att jag spottade på allt Rosendal försökt lära mig. Jag kom för fan inte ens ihåg hur man skriver en fotnot rätt.

På tal om Rosendal så ska jag dit imorgon. Några stackars elever behöver tydligen MIN hjälp. Bjuds det inte på mat så spottar jag på dem också

Hur piggar man upp en usel måndag? Jo man:
 - steker pannkakor till frukost.
 - tvättar sitt skitiga hår.
 - cyklar i nedförsbackar och njuter av solen.
 - får löneförhöjning av chefen.
 - köper småprylar för att det är kul.
 - kalasar på en ananas.

En improviserda chokladbollssmet med extra bregott kan ju vara det godaste mitt i natten. Det här kan jag definitivt leva på resten av livet. Eller åtminståne tills imorgon.

Hur det går med min inlämningsuppgift? Jo, tackar som frågar, det går bra, har skrivit nästan 3/5 nu. Mest crap faktiskt. Men det gör nog ingeting, de tycker nog om mig ändå, de där lurviga, ferdsälskande, gräsrökande(och tuggande) vegetarianerna i manchesterbyxor till kursledare jag har. För trots allt sitter de ju mest i en ring och ställer sig frågan var är jag och hur kom jag hit - medans några vilsna internationella studenter förskräckta står i ett hörn påprackade en kopp grönt te och tvingade att humma stämningsfullt -aahuummmmm, ahuuummmmmm.

Har jag berättat att det är skoförbud (för de som faktiskt kom dit i skor), att vi sitter på röda och lila sammetskuddar, blundar och nickar instämmande när någon i gruppen beklagar sig över att världen inte är solidarisk på något sätt... och vis.

Läser man för mycket bloggar om man vet att:
- Alex Schulman har träffat kvinnan i sitt liv?
- Lillebrosan har skaffat sig en katt?
- Kissie har toppat löshåret?
- Blondinbella gråter när hon åker tunnelbana (jag har full förståelse, undrar bara om jag vet för mycket)?
- Berns är the place to be när man hänger i sthlm?
- om man går till Laroy istället kan man lika gärna flytta till linköping?
- att Hibbs hängt på White Room i två år?
- Katrin hänger i turkiet ("ligger det i europa?")?
- Carolina Gynning inte äter?
- Elin Kling hyr ut sin 27 kvm etta för 7000?
- Sbm-mats drog upp en brygga i helgen?
- eller att Greven är välhängd?

Eller vet man det när man inser att man tror att högsta mode är att se anorektisk ut, helt käldd i svart catsuit, tegelstenar på fötterna, cigg i mungipan och en stor fet lilla my-knut mitt på skallen?

 
Eller är det största varningstecknet när man suttit framför datorn sedan halv 12 och fortfarande bara nästan är klar med första uppgiften av totalt 5, och deadline är i natt?

Fortfarande regn. Vaddå klimatförändringar? Allt jag ser är regn, regn, regn, regn. Jag ska skriva regn på alla frågor i min inlämningsuppgift. 2 ½ sida regn. Inlämningsuppgiften, och den första delen av kursen, heter förresten Var är jag och hur kom jag hit?

Va?! Ska det ge något slags seriöst intryck?!

Har verkligen ingen inspiration till att skriva det här. Någon som vill göra det åt mig? 2 ½ sidors ordbajs? Någon? Jag bjuder på cigg och kiwi.

Nu skulle man kunna tro att det här med uppgiften är mitt stora problem idag. Och det är det men det finns fler problem som är nästan lika stora. Det här med risifrutti till exempel. Hur gör man? Hur ska jag göra för att sylten ska räcka till hela den geggiga vita röran? Samtidigt vill jag inte ha en massa sylt kvar i slutet, eller tvingas ta sista tuggan med jättemycket sylt. Deras sylt är faktiskt inte så god. Förutom blåbärssylten. Kan nog leva bara på den.

Idag är en väldigt grå dag. Det regnar. Jag fixar inte regn. Inte min grej. Inte ens när det smattrar sådär mot fönstret, som folk brukar tycka är såå mysigt. Nej, inte idag. Idag påminner smattret mig bara om en klocka som fått fnatt, där sekundvisaren går oregelbundet i 180 och där varje sekund är en förlorad sekund av den här dagen.

lvarför är jag så dålig för? Varför är jag så utomordentligt, jävla okompetent till att få saker och ting gjort? Varför kan jag inte ta tag i saker och ting och bara göra dem?
Jo det ska jag tala om! Det är för att jag har internet. Och för att det finns bloggar. Och för att jag envisas med att läsa dessa bloggar. Suck! Sen måste det vara nått mentalt också. Och kanske mest för att jag har tarmkatar(nått måste man väll få skylla på sjukdommen om man nu ska ha den).
 
En sak som jag bra på däremot är att boka in saker och ting. Mindre bra på att planera.
Imorgon till exempel.
07.00 - Vakna, äta frukost, förbanna jobbet och vädret och tiden.
08.00 - Börjar jobb på första stället.
11.00 - Slutar jobbet, cykla hem, förbanna tid och väder.
11.30 - Äta något, plocka ihop grejer för kvällen, ta reda på saker om kvällen, ex KLÄDKOD, stryka, diska, skriva tider, ringa viktigt samtal, blogga,träna?
13.30 - Börja jobb på andra stället.
18.00 - Sluta jobb, byta om, fixa hår, ta bussen till stan, cheer up!
18.00 - Sångboksfest på snerikes. Och då vet ni var ni hittar mig. Be there.
Sedan festa hela natten lång!

Någonstans håller inte schemat. Gissa vart.

Jag har haft bloggabstinens i två dagar. För pappa konfiskerade mitt internet för två dagar sedan och under dessa två dagar har det ploppat upp roliga/intressanta/viktiga blogginlägg i mitt huvud. 
Men nu när jag fått tillbaka det vet jag inte riktigt vad jag ska skriva.
Det är inte så att jag inte har något att skriva om, jag har FÖR MYCKET att skriva om.

Som tex den underbara festen med alla små vänner. Med allt som hör till; snuskiga gästböcker, ukelelekonserter och gamla par som möter varandra + nya respektive, som btw nästan också varit ett par (på lågstadiet).

Eller så skulle jag kunna skriva om utgången efter, som efter mycket velande började på V-dala där vi blev underhållna av en mycket spektakulär spya över halva bardisken och åt gratis nachochips. Därefter drog vi oss till Norrlands. Visserligen tappade vi en del på vägen men vi fick istället nöjet att möta en gammal räv, vi kan kalla honom Läkarn. Vi som var kvar dansade som om det inte fanns någon morgondag, tills Lottas en gång så kloka uttalande (det är ju en dag imorgon också...) slog oss och vi insåg att det faktiskt var morgon och vi knatade hem. På Norrlands träffade jag förresten en grek som defenitivt skulle kunna fylla ett helt inlägg under kategorin som man raggar får man ligga, men det är en annan historia.

Eller så skulle jag kunna skriva om att jag kom hem lagom glad i hatten för 4 timmar sedan. Tyvärr är det mesta konfidentiellt men jag kan säga att om vi någon gång ska leka kurragömma på Snerikes har jag ett fett försprång. Och jag vet vilka rum det spökar i.

Corro: - jag älskar att jag kan åka till jobbet i mjukisbyxor och utan smink!
Pappa: - i mysbyxor?
Corro: - mm, i mjukisbyxor.
Pappa: - eller?
Corro: - ja, det var ju det jag sa.
Pappa: - va?
Mamma skrattar till lite.
Pappa: jag hörde inte vad du sa?
Mamma: - jag sa inget, det var hon som sa något.
Pappa: - va?

Pappa fyller år idag. Grattis.

tjupp sa det, och så hade jag plötsligt ätit upp en halv burk pesto. Men hur liksom.

Så slöt två Ärtor ett förbund. Klockan var sent efter midnatt slagen. Stjärnornas klara ljus skymtades genom dimman. Vittnen till förbundet var ett förälskat par, så yra av sin kärlek att fordon låg slängda rakt över cykelbanan. Ärtorna tog plats i gatukorsningens andra hörn. Blickar utbyttets. En bekräftande nickning. Så var det klart. Undertecknad ska följa sin fars fotspår. Vägen till framgång. Lycka. Karriär. Vovve, volvo och villa.

idag har jag ordnat upp mitt liv lite grann. Underbar känsla. Kontroll. Mmmmmm.
Idag har jag fått en diagnos på min ibland gigantiska mage.
Jag är inte glutenintolerant, inte heller laktosinolerant. Jag kan äta fisk och ägg och katter precis hur mycket jag vill.
Nej mitt problem stavas tarmkatarr.

Tarmkatarr...



...

Tarmkatarr.

...

Vad kan man dra för nytta av det här?

Först: vem vill ni helst vara?
Den glada spontana, alltid up for äventyr och totaltjävla orädd för allt vad konsekvenser heter
eller
den rutinmässiga som helst vill boka upp alla kommande aktiviteter minst en vecka i förväg, helst både utgång, hemgång, läggadags och uppstigning dagen efter?

Vi pratade rutiner idag, jag och min världsbästa och coolaste(?) kompis, som föresten lider av brist på förståelse för andra människors viljor och önskemål (oj det där lät hemskt men vi pratade om det och det var ju sant).
Vi pratade om att jag tycker om rutiner. Helst av allt skulle alla veckor se likadana ut.
Måltider, läggtider, träningar, jobb, utgångar, fikaraster och spontana(!) promenader - allt skulle helst av allt skrivas upp på något jättelikt schema på den tomma väggen i mitt sovrum (jag har faktiskt tänkt tanken). På så sätt skulle jag få en överblick på mitt liv, behålla kontrollen. Så skulle jag kunna trixa och pyssla med den där så att jag hann med allt jag ville görsa men också måste göra. Och jag skulle aldrig bli överraskad.
För det här borde jag väll inte skriva (med risk för att verka otacksam och aldrig mer bli överraskad), för jag TYCKER om överraskningar, jag älskar dem, och jag älskar att bli överraskad av mina älskade vänner - men det är så svårt för mig när mina planer ändras(oavsett om det är till det bättre). När jag kom hem i sommras möttes jag på stationen av ett knippe kära vänner som kramade om en stackars hemkomen vilsen vante och drog med mig till palermo där vi först hälsade på lilla e och sedan¨, tja resten är historia... Poängen är att hur glad jag än blev så kunde jag inte hjälpa att jag satt med frånvarande blickj och undrade hur fasiken hamnade jag här? För detta ingick minsan inte i planen, jag skulle ju åka hem och göra, just det, ingenting.

Nu hör det också till saken att jag i hela mitt liv smått gått och längtat tills man blir 35, har två ungar, volvo, villa, vovve osv. Med inplanerad fotbollsträning, tårtkalas och föräldrarmöten. Så fort jag nämner detta tittar folk alltid lite undrande på mig. Det är liksom inte helt okej att vara nitton år och kunna tänka sig ett liv efter 25 och inte vara livrädd för tanken.

Så jag undrar, kära KP, är det något fel på mig?

Är hemma hos fröken Ångest. Här har det bjudits på mackor, tamponger och frustration. Lite panik på det. Åh en sån god macka.
Dagens tillstånd är ett bommulsfyllt huvud och en rinnande näsa, därav ingen utgång igår. Igår var faktiskt ännu värre, men Anna kom förbi med en apelsin och det gjorde saken SÅ mycket bättre.
Dagens tillstånd här i huset är annars opepphet. Och aggressioner mot en otcksam jävel som inte äns har vett att tacka. Ni förstår ju att det rycker ur näsborrarna hos fröken Ångest här.
Jisses.

Jo jag sitter fortfarande här. På golvet. Enda skillnaden är att min rumpa har domnat bort av köld. Ska krypa ner i min säng med en kopp te och jag tänker INTE BORSTA TÄNDERNA.

vem är vaken? Jag uppenbarligen. Äsch då. Småpotatis.
Är hemma hos mamma och pappa. Det bjuds på mat (inte nu förståss, men tidigare under kvällen). Eftersom vårt döda plommonträd har avlat frukt i år så har pappa fått dille på plommonkompotter. Här har syltats och sockrats och frysits ned. Och dessutom har han hällt en flaska vin över en del och påstår sig tillrett en dellikatess och ser sjukt stolt ut.
Och minsann var det gott. Så nu sitter jag här med en sked, en yttepittebit glass (för att döjla mina intentioner att bli - just det - lite lagom kalas på en söndag) och sörplar för fullt.