att gå på rutin.
Först: vem vill ni helst vara?
Den glada spontana, alltid up for äventyr och totaltjävla orädd för allt vad konsekvenser heter
eller
den rutinmässiga som helst vill boka upp alla kommande aktiviteter minst en vecka i förväg, helst både utgång, hemgång, läggadags och uppstigning dagen efter?
Vi pratade rutiner idag, jag och min världsbästa och coolaste(?) kompis, som föresten lider av brist på förståelse för andra människors viljor och önskemål (oj det där lät hemskt men vi pratade om det och det var ju sant).
Vi pratade om att jag tycker om rutiner. Helst av allt skulle alla veckor se likadana ut.
Måltider, läggtider, träningar, jobb, utgångar, fikaraster och spontana(!) promenader - allt skulle helst av allt skrivas upp på något jättelikt schema på den tomma väggen i mitt sovrum (jag har faktiskt tänkt tanken). På så sätt skulle jag få en överblick på mitt liv, behålla kontrollen. Så skulle jag kunna trixa och pyssla med den där så att jag hann med allt jag ville görsa men också måste göra. Och jag skulle aldrig bli överraskad.
För det här borde jag väll inte skriva (med risk för att verka otacksam och aldrig mer bli överraskad), för jag TYCKER om överraskningar, jag älskar dem, och jag älskar att bli överraskad av mina älskade vänner - men det är så svårt för mig när mina planer ändras(oavsett om det är till det bättre). När jag kom hem i sommras möttes jag på stationen av ett knippe kära vänner som kramade om en stackars hemkomen vilsen vante och drog med mig till palermo där vi först hälsade på lilla e och sedan¨, tja resten är historia... Poängen är att hur glad jag än blev så kunde jag inte hjälpa att jag satt med frånvarande blickj och undrade hur fasiken hamnade jag här? För detta ingick minsan inte i planen, jag skulle ju åka hem och göra, just det, ingenting.
Nu hör det också till saken att jag i hela mitt liv smått gått och längtat tills man blir 35, har två ungar, volvo, villa, vovve osv. Med inplanerad fotbollsträning, tårtkalas och föräldrarmöten. Så fort jag nämner detta tittar folk alltid lite undrande på mig. Det är liksom inte helt okej att vara nitton år och kunna tänka sig ett liv efter 25 och inte vara livrädd för tanken.
Så jag undrar, kära KP, är det något fel på mig?
Den glada spontana, alltid up for äventyr och totaltjävla orädd för allt vad konsekvenser heter
eller
den rutinmässiga som helst vill boka upp alla kommande aktiviteter minst en vecka i förväg, helst både utgång, hemgång, läggadags och uppstigning dagen efter?
Vi pratade rutiner idag, jag och min världsbästa och coolaste(?) kompis, som föresten lider av brist på förståelse för andra människors viljor och önskemål (oj det där lät hemskt men vi pratade om det och det var ju sant).
Vi pratade om att jag tycker om rutiner. Helst av allt skulle alla veckor se likadana ut.
Måltider, läggtider, träningar, jobb, utgångar, fikaraster och spontana(!) promenader - allt skulle helst av allt skrivas upp på något jättelikt schema på den tomma väggen i mitt sovrum (jag har faktiskt tänkt tanken). På så sätt skulle jag få en överblick på mitt liv, behålla kontrollen. Så skulle jag kunna trixa och pyssla med den där så att jag hann med allt jag ville görsa men också måste göra. Och jag skulle aldrig bli överraskad.
För det här borde jag väll inte skriva (med risk för att verka otacksam och aldrig mer bli överraskad), för jag TYCKER om överraskningar, jag älskar dem, och jag älskar att bli överraskad av mina älskade vänner - men det är så svårt för mig när mina planer ändras(oavsett om det är till det bättre). När jag kom hem i sommras möttes jag på stationen av ett knippe kära vänner som kramade om en stackars hemkomen vilsen vante och drog med mig till palermo där vi först hälsade på lilla e och sedan¨, tja resten är historia... Poängen är att hur glad jag än blev så kunde jag inte hjälpa att jag satt med frånvarande blickj och undrade hur fasiken hamnade jag här? För detta ingick minsan inte i planen, jag skulle ju åka hem och göra, just det, ingenting.
Nu hör det också till saken att jag i hela mitt liv smått gått och längtat tills man blir 35, har två ungar, volvo, villa, vovve osv. Med inplanerad fotbollsträning, tårtkalas och föräldrarmöten. Så fort jag nämner detta tittar folk alltid lite undrande på mig. Det är liksom inte helt okej att vara nitton år och kunna tänka sig ett liv efter 25 och inte vara livrädd för tanken.
Så jag undrar, kära KP, är det något fel på mig?
Kommentarer
Postat av: KP
du är konstig, men det är vi alla fast på olika sätt! (med andra ord; du är normal)
Trackback