The effect of the effectless

En blogg utan inlägg är som en... tja, något tomt och innehållslöst. Och jag ber om ursäkt för det.


Föregående vecka har bjudit på ypperliga tillfällen till fylleblogg, ångestblogg och vanligt dravel, men jag har helt enkelt inte haft en ledig sekund. Sovit i snitt 4-5 timmar per natt, drukit ca ett niagarafall, dansat, hoppat, jobbat, slagigts mot demoner. Och så var det något om en präst också. Nämde jag ångesten?

I alla fall. Tar vi nya tag ny? Blir bra och sansade människor med jobb och hobbys och lite lagom runda under fötterna. Och inte sådär skrigik och gapig. Och framför allt egenkär. Varför blir man så kär i sig själv när man är på lyset?

"Hej! Här är jag. Titta på mig."

Åhåhåhåhåhåhåhåhåhå.


Nej. Sansad och fin. Nya tag. Ny människa. Så. Punkt.

(andas in - andas ut)

Okej. Känns bra. Känns fint. Känns... Nej. Det går inte. Vem försöker jag lura? Jag är i mitten av en fyradagarskalasfas. Och det blir nog inte bättre än såhär förän eventuellt torsdag. Eller i nästa liv.

Och ja, jag kanske skolkar från jobbet på grund av det här, och inte på grund av magknip, som jag just ringde och sa.






Å andra sidan kanske jag borde gå till jobbet och få lite andra tankar i huvudet. Lite vända papper och andra människors ångest. Ja, så gör vi.

Godmorgon världen. Lösgodis till frukost, vackert väder (nåja, det VAR vackert när jag vaknade, utvilad, klockan 8), tre avsnitt av scrubs, hammrandet av råttfötter som försöker gräva sig ur buren och fortfarande två och en halv timmar kvar tills jag måste gå till jobbet, där vi typ ska åka till en lekplats och eventuellt äta lite pommes frittes. Pretty good i think.

Men det allra bästa?
Enligt facebook och "Vilken scrubs-karaktär är du"-test så är jag Dr. Cox. Hell yeah!



Yes, yes its a beauuuuuteful day, me love.

Vi har fått råttor. Hujedamej.

Två råttor. Oden och Balle eller nått sånt. Söta små djur. Och snart har vi fler för Ida sitter som klistrad framför buren. Jag är helt säker på att hon vill liggas.

Vad är grejen med lasange?

Lasange är en fruktansvärt hypad maträtt, framförallt tack varen en fet och orange liten katt. lasange består av pastaplattor varvat med antingen köttfärssås eller något vegetariskt tjosan. När man talar om för folk att man ska laga lasange blir de flesta imponerade och lite småhungriga. Lasange anses nämligen som något lite mer komplicerat att göra än snabbmackaroner. Därav imponerade reaktioner. Småhungriga eftersom den är hypad.

MEN är lasange egentligen så himla gott? Va?! Face it. Det är p a s t a och s å s. Och alldeles för ofta är det alldeles för mycket pasta. Undantagsfall för mycket sås. Att få någon balans på kalaset verkar vara ytterst svårt. Tyvärr. För teorin säger att det finns potentional. Praktiken säger dock att få har lyckats med fanskapet.

Egentligen är det ju bara toppen på pastaberget som är något att ha. Ni vet, den där osttäckta lilla plattan övers där det även ryms lite sås, antingen av tomat- eller vit karaktär. Egentligen vill man ju bara åt just den. Men om man roffar åt sig hela osttäcket blir det lätt lite dålig stämning, och för att göra mamma glad äter man vackert upp hela biten. Och blir väldigt mätt. Men lite missnöjd.

För man vill ha mer. Mer ost och mer pastaplatta med sås. Men... är det inte så att pasta är gjort av mjöl? Och vad mer är gjort av mjöl? Jo, b r ö d. Och om man ändå bara vill ha toppen kan man lika gärna bre en macka. Och tjäna 45 minuter. Och bli lite mer nöjd.




 
P.s. Denna slutsats gäller även för andra hypade maträtter, så som pizza, paj och sallad (jo, för det ända man vill åt där är ju kurtongerna och osten, VISST?!) d.s.

... föddes en otroligt skryklig liten bebi i vårt avlånga land. Denna bebi kom att kallas för Bamboschka, men det var långt senare och inte alls för att hennes föräldrar hade otroligt dålig smak vid själva namngivartidpunkten. Strax efter själva födseln kom de istället att giva henne namnet Reb, och även ett icke judiskt namn i händelse av en förintelse 2.0 .

Den lilla bebin utvecklades snart till en liten flicka som tyckte om godis och hoppade hopprep och lärde sig svära på engelska vid tre års ålder. Men livet var inte alltid en fröjd för det lilla flickebarnet. Ibland regnade det till exempel. Och ibland tog Björnes magasin slut alldeles för fort.

Allt för snart var det tid för tösen att bege sig till skolan för att lära sig läsa och skriva och räkna och allt om folkmordet i Kambodja. Vips sa det och så hade det gått en herrans massa år, närmare bestämt 12 och ut genom en dörr sprang hon, och cirka 170 andra vitklädda ungdomar och sjöng om sina lyckliga dagar. Den lilla flickan hade uppgraderats till (om än ung) kvinna och världen(s män) låg för hennes fötter.

Nu är inte tanken med den här texten att förminska dessa 12 år. Men det är ett alldeles för stort ämne att gå in på, och undertecknad har egentligen alldeles för dålig koll på de gångna åren. Eftersom undertecknad egentligen inte klev in i flickans liv förän år nummer 10 (om man inte räknar små sporadiska, korta och egentligen inte alls så vänskapliga samtal i ett stall långt ute i ödemarken), riskerar en återgivning av skolåren inte alls bli rättvis, eftersom undertecknad skulle hävda att de 3 sista åren varit de roligaste, händelserikaste och fantastiskaste i hennes liv, vilket hon inte alls kan vara säker på, men än dock skulle hävda om någon var villig att ta en disskution.

Hur som... Tanken med texten är inte heller att nu beskriva det fantastiska knappa året som gått sedan utsringande-och-glatt-sjunagde,- iklädd-vitt-dagen, även om det året varigt, som tidigare nämnts, helt fantastiskt.

Tanken med texten är att påpeka att igår var det 20 år sedan den skrynkliga lilla rosa degklumpen förlöstes, och att detta är värt att fira. Vilket vi såklart har gjort. Tanken var också att få chansen att ge ett ofentligt tack för all den goda maten, det trevliga sällskapet, de mustiga kramarna och för att du finns.

I love U2. Dig alltså. Och Bono.

Hörrni. Om ni ramlar i en trappa så att ni måste bäras ner någon gång, då är det inte en bra idé att dansa i fyra timmar till. Foten blir nämligen stor som en fotboll och så måste man krypa till kylskåpet när man är hungrig.

Alltså. Mental note: Inte ramla och dansa. Eller dansa och ramla.

Men hörrni, idag är det inta bara dagen efter en fantastisk utgång. Småland och Maskinen forthewin! Det var över alla förväntningar. Bra musik, skönt (och snyggt!) folk (och män), underbar stämning och ett jävla flow. Jag funderade ett tag (i ett mycket mycket svagt ögonblick) på om jag kanske skulle joina smålands istället...

How ever. Idag är det även 1 mars! Och jag har vårkänslor! Jag är som en kalv som vill ut på grönbete, det spritter i benen. Förbannade jävla fot-fotboll. Och förbannade tv som bara visar skit på en sketen söndag. Och underbara underbara solen (som jag tror mig skymta bakom de nerdragna draperierna)!

1:a mars alltså. Det betyder mars, och sen är det april, och sen maj och sen är det.... HappY Meal!

Och Böööörger King.

Och då är det... ja, kanske inte jul, men i alla fall sommar! Och då är det fest. Men tills dess är det vår (vilken jävla vår). Och vi kommer ha så roligt. Det vet ni!

Men tills dess funderar jag på att väcka hed så att hon kan hämta frukost till mig. Jag är ju faktiskt invalid.




....Och så har jag lila ben. På grund av ett par mycket (MYCKET) sexiga lack-tights. Men DET är en annan historia.