The effect of the effectless

Har man en gång börjat med facebook-statusar är det fruktansvärt att sluta. Tvärt om så är det förvånandsvärt lätt att fortsätta. I alla fall i huvudet. I alla fall för mig. Det är jobbigt. Tillslut blir man skadad.

Vad jag än gör nu för tiden tänker jag "hur kan det här bli en bra staus?" . Jag pysslar lite i kylen, tänker på stausar. Tittar lite på tv, tänker på statusar. Gör nått SKITVIKTIGT på jobbet, tänker på statusar.

Tyvärr blir statusarna ganska tråkiga om jga hela tiden skulle uppdatera vid ny aktivitet. Det skulle typ de ut såhär:

Caroline letar mat. 21.38

Caroline funderar på hur länge en 2kg ost räcker. 21.55

Caroline hittar inte sin mobil. 22.04

Caroline borde verkligen duscha. 22.37

Caroline är trött, trött, trött, alldeles för trött för att borsta tänderna. 23.10

Caroline tänker på facebook-statusuppdateringar. 23.45

Alltså. Skittråkigt. Men jag är skadad som sagt. För det är precis så här jag tänker. Jämt. Hela tiden.


Fast i bland skulle det bli rätt kul. Som i går på jobbet. Då jag kom på mig själv att tänka: Caroline har i dag på jobbet, iklädd kattdräkt, brottats med män i hatt och pingvinmask, samt fått ett flygplan i ögat. Men hade jag skrivit det hade jag fått alldeles för många frågor.