The effect of the effectless

... föddes en otroligt skryklig liten bebi i vårt avlånga land. Denna bebi kom att kallas för Bamboschka, men det var långt senare och inte alls för att hennes föräldrar hade otroligt dålig smak vid själva namngivartidpunkten. Strax efter själva födseln kom de istället att giva henne namnet Reb, och även ett icke judiskt namn i händelse av en förintelse 2.0 .

Den lilla bebin utvecklades snart till en liten flicka som tyckte om godis och hoppade hopprep och lärde sig svära på engelska vid tre års ålder. Men livet var inte alltid en fröjd för det lilla flickebarnet. Ibland regnade det till exempel. Och ibland tog Björnes magasin slut alldeles för fort.

Allt för snart var det tid för tösen att bege sig till skolan för att lära sig läsa och skriva och räkna och allt om folkmordet i Kambodja. Vips sa det och så hade det gått en herrans massa år, närmare bestämt 12 och ut genom en dörr sprang hon, och cirka 170 andra vitklädda ungdomar och sjöng om sina lyckliga dagar. Den lilla flickan hade uppgraderats till (om än ung) kvinna och världen(s män) låg för hennes fötter.

Nu är inte tanken med den här texten att förminska dessa 12 år. Men det är ett alldeles för stort ämne att gå in på, och undertecknad har egentligen alldeles för dålig koll på de gångna åren. Eftersom undertecknad egentligen inte klev in i flickans liv förän år nummer 10 (om man inte räknar små sporadiska, korta och egentligen inte alls så vänskapliga samtal i ett stall långt ute i ödemarken), riskerar en återgivning av skolåren inte alls bli rättvis, eftersom undertecknad skulle hävda att de 3 sista åren varit de roligaste, händelserikaste och fantastiskaste i hennes liv, vilket hon inte alls kan vara säker på, men än dock skulle hävda om någon var villig att ta en disskution.

Hur som... Tanken med texten är inte heller att nu beskriva det fantastiska knappa året som gått sedan utsringande-och-glatt-sjunagde,- iklädd-vitt-dagen, även om det året varigt, som tidigare nämnts, helt fantastiskt.

Tanken med texten är att påpeka att igår var det 20 år sedan den skrynkliga lilla rosa degklumpen förlöstes, och att detta är värt att fira. Vilket vi såklart har gjort. Tanken var också att få chansen att ge ett ofentligt tack för all den goda maten, det trevliga sällskapet, de mustiga kramarna och för att du finns.

I love U2. Dig alltså. Och Bono.